Livet här och nu

Livet här och nu

Livet kan vara som en dans.

Ibland är livet lekande lätt och man njuter av musiken och rörelsen.
Men ibland kommer man i otakt och det kan vara svårt att hitta tillbaka.

Där kände jag mig lite poetisk, om jag ska vara ärlig. Men jag är inte här för att leka poet. Jag vet knappt varför jag är här. Kanske för att visa att jag lever? Eller för att få ur mig mina tankar? Kan det vara så att jag saknar livet i butiken? Kanske skriver jag för att jag helt enkelt saknar gemenskapen. Den vi hade, i min lilla butik, på hörnan, i Halmstad. Våra samtal. Jo, så är det nog. Saknaden.

– Nu när jag går genom texten, ser jag att den är väldigt lång. Jag förstår om du inte orkar läsa allt. Men jag hoppas att jag skriver så pass bra, att du inte vill sluta läsa.

Livet i den lilla butiken på hörnan.

Någonting som jag tyckte var så fantastiskt i min lilla butik, var just det; alla samtal som vi hade. Jag kände att butiken var mer än bara ett ställe där du som kund kunde få tag i det material du ville ha. När jag blundar kan jag föreställa mig en scen, som i en tecknad Disneyfilm. Lokalen är ljus och de färgglada hyllorna är fyllda med magiska saker, det nästan glittrar om allt. Jag kan se hur det vibrerar av spänning, harmoni och gemenskap. Ser du med det? När jag stod bakom kassan, fick jag ta del av så många liv, historier och känslor. Och jag älskade det.

Denna gemenskapen som vi hade, kan vara det som jag saknar mest.

Men så tänker jag tillbaka på alla dessa samtal vi har haft. Och jag kan inte sluta tänka på att det som jag har pratat mest om, med majoriteten av er, har varit om utmattning. Om psykisk ohälsa. Vi var ärliga mot varandra. Tillsammans har vi hjälpt och stöttat varandra i olika situationer som livet har gett oss. Och likt alla de gånger då, tänker jag dela med mig av hur jag har haft det, på riktigt, sedan sist. Jag ska vara öppen och ärlig med dig. Med förhoppningen om att kanske kunna ge stöd åt någon som behöver det. Kanske kunna minska känslan om ensamhet, som gärna slår till när man inte är på topp. Med lite tur, kanske jag kan ge känslan av gemenskap genom detta inlägget.

Jag hoppas att du, under tiden du läser detta, kan känna hur vi står i butiken och höra mina ord, som om jag stod framför dig. Att vi är tillbaka till gemenskapen vi hade.

 

Upp som en sol, ned som en pannkaka

I skrivande stund sitter jag i mitt kök, i total tystnad. Samma tystnad som annars brukar driva mig till vansinne. Men just idag, ger den mig ro. Och när jag tittar ut genom mitt köksfönster, ser jag den brandgula solen som får snön att glittra på hus och mark. Och jag njuter av nuet. (Nåväl, sist jag skrev fanns det snö, idag är det grönt ute. Men den bilden med solen och den glittrande snön, finns kvar inom mig och jag kan alltid plocka fram den och fortsätta njuta av det vackra.)

Men detta lugnet och harmonin är ytterst sällsynt. Just idag har jag en bra dag. Jag börjar få fler bra dagar nu. Men innan var de allt för få.

Under tiden jag planerade och hanterade flytten av butiken, körde jag i 200 knyck. Jag gasade på för fullt och jag gav mig inga chanser att tänka eller känna efter. Det var bara att få allting gjort. SEN – tänkte jag hela tiden. Sen ska jag vila, andas och bara få vara. Problemet som blev, var det att jag gled in i ett annat spår. Så istället för allt det som ingick i “sen” så vandrade jag in i förnekelsen. Jag blev aldrig trött. Så när lokalen var tom och jag var hemma och skulle ha min vila, blev det istället att jag tog tag i alla de där projekten som legat i vila. Så jag fortsatte i mina 200 knyck, tills det tog tvär stopp.

Utmattningens faktum

“haha hejsan hoppsan, här började jag gråta av ingenting nu igen”

Om jag inte hade levt i förnekelse så hade jag sett alla varningssignaler. Ja, du vet, huvudvärken, migränen, värken i kroppen och alla sömnlösa nätter. Sedan var det alla dessa tårar som alltid var nära till hands. – Alla dessa signaler som jag inte låtsades om. Under flera veckor skrattade jag bort dem, ända tills den dagen kom då jag inte längre kunde skratta åt de längre. Den morgonen då jag vaknade med ett tryck över bröstet, som gjorde att jag inte kunde andas.

Sedan den dagen har jag levt i en evig kamp. Förnuftet bråkade med den delen som ställer alla krav. Energin kämpade mot ADHDn.
-“Jag vill! Jag måste! Ska bara! Det borde jag klara!” Att känna skam när ens största bedrift för dagen är att man ens kom upp från sängen. Det knäppa i situationen att behöva vila i 2 timmar efter att ha tömt/fyllt diskmaskinen. Skuldkänslorna som slår till när sambon kommer hem från jobbet och jag endast har sovit hela dagen. Att jag inte ens orkat att ordna dagens mat. Alla dessa inre krig som utkämpas hela tiden, var dag.

Att det ska vara så svårt att se livet som det är.

När man ser var problemet är, men inte kan acceptera det och än mindre hantera det. Att bränna ut sig, gång på gång, på gång, bara för att man inte kan/vill acceptera situationen i livet.

Flera gånger har jag inbillat mig att allting har blivit bra, bara för att sedan falla på nytt. Det har varit så svårt att acceptera detta nya kapitel i mitt liv.

Att hantera och acceptera livet

Men ändå, just nu känner jag hur livet börjar komma tillbaka. Trots att jag har fått mer energi, känner jag mig ändå som en famlande sengångare. Allting tar extremt lång tid för mig. Och jag blir ändå lätt trött, ofta och hela tiden. Det krävs enorm viljestyrka och planering för att någonting ska bli gjort. Bara detta inlägget har tagit mig nästan 4 veckor att bli klar med. Det känns som att jag skrivit om det minst 300 gånger. Och minsta lilla sandkorn som skaver, så behöver jag vila.

Men! Saker blir gjorda. Jag orkar mer, jag sover bättre och jag lider allt mindre av huvudvärk. Det är en positiv utveckling.

För 4 veckor sedan, när jag började på detta inlägget, var nog den första gången som jag fick insikten om hur jag faktiskt mådde. Och även om jag möttes av en svacka nästan direkt, gjorde det inte lika ont och jag tog mig upp igen. Att skriva hjälpte mig, igen. Och sedan en vecka tillbaka, har jag fått tillbaka hjärtat i mitt målande. Skapandet är inte längre en flykt, utan det är kärlek. Och jag märker att jag sakta, sakta får tillbaka energi och glädje.

Jag vet inte hur eller varför. Men livet börjar se ljust ut igen.

Jag har såklart under tiden försökt hitta olika strategier för mig, som skulle hjälpa mig tillbaka. Men inte en endaste har jag kunnat följa. Eller, jo, förresten, en strategi höll jag mig till, hur svårt det än har varit. Och det är jag så glad för. Denna strategin tror jag ändå kan ha hjälpt mig.

Jag har detoxat mig

Mot alla odds har jag lyckats detoxa mig från sociala medier och telefonen. När jag lämnade nycklarna till lokalen i Halmstad, loggade jag ut från företagets sociala medier och jag la från mig telefonen. Det kanske låter konstigt för dig, men hela mitt liv har under nästan 3 år handlat om att finnas där. Jag har inte kunnat göra något utan att kunna se det som ett inlägg.

Den telefonen styrde över mitt liv. Till och med när jag hade bestämt mig för att pausa från företagandet kom telefonen fram för att skapa content. Hela hela tiden, var enda jäkla dag. Flera gånger om dagen var jag på väg att ta telefonen för att göra uppdateringar. Så fort jag skissade var jag på väg att jag ta flera bilder i processen för att skapa content. Så fort jag kände mig glad ville jag sprida den glädjen. När jag har känt mig nöjd eller missnöjd med en målning ville jag dela den känslan med er. Och så fort jag lärde mig något nytt eller bara ville inspirera, informera eller peppa så var telefonen i handen och skulle skapa content. Problemet är att allt detta gick per automatik, en tvångsmässig automatik som inte vill släppa taget.

Detta är inte friskt. Och det är inte ett liv som jag vill leva.

Livet som bara Zara

För hur mycket jag än älskar att inspirera och hjälpa er, måste jag kunna leva mitt liv som Zara. Och inte endast som företagare. Där måste finnas en balans, och jag hoppas på att kunna hitta den balansen en dag.

Idag har jag inget behov av att skapa content. Jag tycker istället att det är skönt att inte behöva finns till 24/7. Även om jag kan sakna det, så klarar jag mig utan att finns där hela tiden. Helt plötsligt skapar jag för mig. Och oj! Vad mycket man kan få gjort när man släpper ifrån sig telefonen och sociala medier. Och så skönt det är att bara få vara i nuet. Som jag njuter när jag skapar och bara få vara Zara.

Ursäkta mig

Men jag får ändå passa på att be om ursäkt till alla er som försökt att få tag i mig. Jag har inte svarat er och det kommer jag inte att göra. Eller jag kommer inte att logga in på sociala medier, eller svara på sms/samtal. Detta är ännu triggers för mig, som ger mig negativa känslor. Och jag kan inte hantera det i dagsläget. Jag måste fortsätta ta hand om mig själv, innan jag kan finnas där för er igen. Jag hoppas ni har förståelse för detta.

Zaras Färg & Duk

Men nu när vi ändå berör ämnet, att ni försökt få tag i mig. De som har skrivit till mig, har främst frågat vart vi finns och hur man hittar till oss. Så jag kan passa på att svara er här. Hela företaget ligger nedpackat i lådor och så förblir det tills jag känner mig redo att utmana världen. Men, jag tänker inte att stressa fram det. Så, mina och företagets äventyr förblir en hemlighet ett tag till. Mitt fokus ligger just nu på att ta hand om mig själv och hitta en hållbar vardag. Kanske stoppar jag in huvudet lite då och då för att inspirera och peppa er i ert skapande, vi får helt enkelt se. Jag tar var dag som den kommer.

Mitt mål just nu är att njuta så mycket som jag kan och att för första gången på många, många år, verkligen njuta av december och den kommande julen.

Om inget annat vill jag passa på att önska dig en riktigt god jul

Med kärlek,
Bara Zara

God Jul

 


Terapi med färg – jag hoppas det kan hjälpa dig

Terapi med färg – jag hoppas det kan hjälpa dig

Att jobba med färg är som terapi för själen.

Hur skapandet och färgerna kan hjälpa dig att må bättre.

 

Livet, lyckan och inspirationen.

Hej! Är allt okej?

Jag har noterat att där är många inte mår jätte bra just nu. Av olika anledningar.
Så jag ville bara kolla om det är bra med dig?
Om det skulle vara så att du inte mår så bra just nu, vill jag bara att du ska veta att det är inget fel med det. Det är inget ovanligt att vi som människor har olika perioder med olika mycket glädje. Även jag går genom detta emellanåt. Och något som kan stärka mig när jag är nere, är vetskapen om att jag inte är ensam. För denna vetskapen ger mig känslan/tryggheten att det är okej, vi måste inte alltid vara på topp. Det är inget ovanligt eller konstigt när det händer. Och vet du vad, du är inte heller ensam. Det är okej. Även om det inte känns som det just nu, kommer det bli bättre. Du är en kämpe och du kommer ta dig genom detta.

Många började måla när de var i en svacka i livet och skapande blev en terapi.

Även jag upptäckte skapandet när jag var sjuk. Att få måla och försvinna för verkligheten för en stund blev min terapi. Och så har det fortsatt att vara. Behöver jag bearbeta känslor för dagen kan jag gå upp till min ateljé och kasta färg för att reagera av mig. Ibland räcker det. Och det är en form av terapi, för mig. Men även att sitta med en penna och kladda lite kan räcka som dagens terapi.

Skapandet kan hjälpa men även stjälpa

Hitta tillbaka till hur skapandet blir din terapi

Att skapa kan många gånger hjälpa oss genom de tuffa stunderna i livet. Men där finns gånger då det kan stjälpa oss. I mitt fall har det handlat om förväntningarna som nästan förvandlas till krav. Som när jag känner att jag inte hinner skapa på vardagarna och jag sedan skapar en förväntning om att till helgen är jag ledig och då ska jag skapa för glatta livet. Men när helgen kommer blir det ett krav om att skapa och ångesten träder fram och det slutar med att jag sitter med mobilen och kollar på andras skapande, istället för att själv ta tag i penseln eller pennan. Och när ledigheten tar slut och sitter jag där, full med frustration och ångest istället för den lugna glada Zara som jag hade föreställt mig.
Känner du igen dig?

 

Min nuvarande lösning på detta

 Som jag nämnt tidigare har jag tagit över vår matsal där hemma. Men utöver det, har jag min “överlevnadsryggsäck” som jag har med mig nästan överallt. Nu är det kanske lite ja.. “overkill” (?) att gå runt med en stor ryggsäck fylld med konstmaterial, men för mig fungerar det. Att ha väskan tillgänglig är en trygghet och jag vet att jag alltid har möjligheten att skapa, blir även det som en terapi. I min ryggsäck har jag alla mina markers, skisspennor och färgpennor. Även akvarellen med någon pensel och såklart alla böcker och block till de olika teknikerna. Nu med den, har jag möjligheten att skapa när andan (och möjligheten) faller på, om jag så är på jobbet, hemma eller iväg (och om jag skulle fastna i bilkö igen kommer jag kunna hålla mig sysselsatt), vilket resulterar i meditativt skapande. För jag har släppt förväntningarna och kraven kring skapandet och nu är jag mer kreativ än vad jag har varit på länge. Och det har än en gång blivit terapi för mig.

Min ryggsäck är här inte lika full som vanligt, då jag har uppe en del.

Jag vill inte erkänna det, men..

Att lägga till fysiskt arbete har även det hjälpt. Denna glada soffpotatisen till vampyr (japp, det är mitt “smeknamn” där hemma eftersom jag tidigare inte har vistats i sol) är nu mera inte bara utomhus ibland, utan jag utsätter även min kropp för arbete. Nej jag är inte ute och springer eller något sådant, men jag är lyckligt lottad att bo i ett hus som råkar ha en stor trädgård som jag nu satt klorna i. När jag är ledig börjar jag dagen med trädgårdsarbete och jag avrundar dagen med skapande. Att sätta kroppen i rörelse och utmana den ger energi. Hjärnan blir så givmild med glädje hormoner och den kastar upp portarna till belöningssystemet och där i stannar jag. Den glädjen och peppen tar jag med mig när jag ska skapa och det märks i det jag gör. Detta är såklart något nytt i mina rutiner, men jag hoppas att detta kan bli en rutin som jag fortsätter med.

Det blir som olika former av terapi, att först jobba intensivt med kroppen och sedan avrunda med att bli ett med färgerna.

 

Men inspirationen till skapandet då?

Hur jag kommer på vad jag ska måla.

Ofta får jag frågan om var jag hittar min inspiration eller vart hur jag kommer på olika saker och ting. Och det som mest tar mig framåt är nyfikenhet. Att vara nyfiken på olika tekniker eller att inte undra hur saker skulle bli om jag gjorde ditt eller datt, utan att faktiskt testa det. Som jag ofta säger: Det man inte vet får man ta reda på. Det mest nyligen har varit markers, som jag innan inte vågar arbeta med för det har sett svårt ut, men verkligen velat testa för att jag tror det skulle hjälpa mig att komma framåt med mina färgpennor. – Och vet du vad? Det gjorde det. Jag lägger nu grunden med markers och jobbar med detaljer med mina färgpennor och jag mår så bra i det.
Sedan har även färgcirkeln boostat mig. Har du studerat den lite närmare någon gång? Eller gjort din egna? Om du inte har gjort det så är det ett tips! För mig blev det en aha upplevelse när jag inte bara fördjupade mig i färgläran men i praktiken började utforska de primära, sekundära och kontrastfärgerna. Alltså WOW så kul det var att jobba kring det! Och vips! så har jag utvecklats i mitt skapande.

Färgcirkel

Jag har laddat ner flera färgcirklar i mobilen så jag alltid har de tillgängliga. Ibland är det enkel terapi att hämta bilder.

Ibland kan det vara så lätt som en ny penna, papper eller färg.

Som jag just nu, kände en dragning till det nya kvistblocket och hur jag kände att jag bara måste måla på det. Och jag fick en ny glädje när jag började måla på det, nu med torrpastellen. Tjoho! Och när jag skulle välja motiv såg jag framför mig en fågel men vilken? Jag tog fram färgcirkeln och tittade på vad som kunde vara kontrastfärg till det bruna pappret och jag kom fram till grönt/blått/turkos (där finns ingen direkt kontrastfärg till brunt, men det struntar jag i) vilket blev en papegoja/ara.
Men jag behövde såklart en referensbild. Och för att hitta en referensbild som jag får använda gick jag in på pixabay.com, som är en gratissida med bilder som kan användas fritt. (tänk på upphovsrätten – i regel får vi inte använda andras konst till vår, oavsett om det är foto, skulpturer eller tavlor)

Att sitta och måla av en bild och inte behöva tänka och låta händerna sköta jobbet, är för mig den bästa terapin som finns. Och det är det jag kallar för färgterapi.

Jag är just nu på mitt andra lager med pastellen men jag tror det kommer bli bra.

Hur känner du?

Blev det pannkaka eller sol?

Detta inlägget kan upplevas som rörigt men förhoppningsvis har du lyckats hänga med i mina vändor.
Har du gjort det ska du ha en ‘high five’! Bra jobbat! För det är inte alltid så lätt.
Om du då har lyckats ta dig hela vägen hit, hoppas jag innerligen att du har fått lite ny energi.
Lika mycket hoppas att du känner dig inspirerad till att skapa.
Att några av mina tips kan hjälpa dig, på ett eller annat vis.
Att du nu kan få daglig terapi med hjälp av dina färger.

Som alltid, är du välkommen in till butiken för att fylla på ditt lager eller få hjälp att hitta rätt material för just ditt skapande.

Tyckte du om dagens inlägg, eller har någon fundering efter att ha läst det?
Lämna en kommentar och låt mig veta ♥
Och glöm inte att tipsa dina kreativa vänner om vår blogg!

Med kärlek, Zara.
Zaras Färg & Duk

Ps. Du missar väl inte att följa oss på sociala medier? Vi finns på FacebookInstagram