Livet här och nu
Livet kan vara som en dans.
Ibland är livet lekande lätt och man njuter av musiken och rörelsen.
Men ibland kommer man i otakt och det kan vara svårt att hitta tillbaka.
Där kände jag mig lite poetisk, om jag ska vara ärlig. Men jag är inte här för att leka poet. Jag vet knappt varför jag är här. Kanske för att visa att jag lever? Eller för att få ur mig mina tankar? Kan det vara så att jag saknar livet i butiken? Kanske skriver jag för att jag helt enkelt saknar gemenskapen. Den vi hade, i min lilla butik, på hörnan, i Halmstad. Våra samtal. Jo, så är det nog. Saknaden.
– Nu när jag går genom texten, ser jag att den är väldigt lång. Jag förstår om du inte orkar läsa allt. Men jag hoppas att jag skriver så pass bra, att du inte vill sluta läsa.
♥
Livet i den lilla butiken på hörnan.
Någonting som jag tyckte var så fantastiskt i min lilla butik, var just det; alla samtal som vi hade. Jag kände att butiken var mer än bara ett ställe där du som kund kunde få tag i det material du ville ha. När jag blundar kan jag föreställa mig en scen, som i en tecknad Disneyfilm. Lokalen är ljus och de färgglada hyllorna är fyllda med magiska saker, det nästan glittrar om allt. Jag kan se hur det vibrerar av spänning, harmoni och gemenskap. Ser du med det? När jag stod bakom kassan, fick jag ta del av så många liv, historier och känslor. Och jag älskade det.
Denna gemenskapen som vi hade, kan vara det som jag saknar mest.
Men så tänker jag tillbaka på alla dessa samtal vi har haft. Och jag kan inte sluta tänka på att det som jag har pratat mest om, med majoriteten av er, har varit om utmattning. Om psykisk ohälsa. Vi var ärliga mot varandra. Tillsammans har vi hjälpt och stöttat varandra i olika situationer som livet har gett oss. Och likt alla de gånger då, tänker jag dela med mig av hur jag har haft det, på riktigt, sedan sist. Jag ska vara öppen och ärlig med dig. Med förhoppningen om att kanske kunna ge stöd åt någon som behöver det. Kanske kunna minska känslan om ensamhet, som gärna slår till när man inte är på topp. Med lite tur, kanske jag kan ge känslan av gemenskap genom detta inlägget.
Jag hoppas att du, under tiden du läser detta, kan känna hur vi står i butiken och höra mina ord, som om jag stod framför dig. Att vi är tillbaka till gemenskapen vi hade.
Upp som en sol, ned som en pannkaka
I skrivande stund sitter jag i mitt kök, i total tystnad. Samma tystnad som annars brukar driva mig till vansinne. Men just idag, ger den mig ro. Och när jag tittar ut genom mitt köksfönster, ser jag den brandgula solen som får snön att glittra på hus och mark. Och jag njuter av nuet. (Nåväl, sist jag skrev fanns det snö, idag är det grönt ute. Men den bilden med solen och den glittrande snön, finns kvar inom mig och jag kan alltid plocka fram den och fortsätta njuta av det vackra.)
Men detta lugnet och harmonin är ytterst sällsynt. Just idag har jag en bra dag. Jag börjar få fler bra dagar nu. Men innan var de allt för få.
Under tiden jag planerade och hanterade flytten av butiken, körde jag i 200 knyck. Jag gasade på för fullt och jag gav mig inga chanser att tänka eller känna efter. Det var bara att få allting gjort. SEN – tänkte jag hela tiden. Sen ska jag vila, andas och bara få vara. Problemet som blev, var det att jag gled in i ett annat spår. Så istället för allt det som ingick i “sen” så vandrade jag in i förnekelsen. Jag blev aldrig trött. Så när lokalen var tom och jag var hemma och skulle ha min vila, blev det istället att jag tog tag i alla de där projekten som legat i vila. Så jag fortsatte i mina 200 knyck, tills det tog tvär stopp.
Utmattningens faktum
“haha hejsan hoppsan, här började jag gråta av ingenting nu igen”
Om jag inte hade levt i förnekelse så hade jag sett alla varningssignaler. Ja, du vet, huvudvärken, migränen, värken i kroppen och alla sömnlösa nätter. Sedan var det alla dessa tårar som alltid var nära till hands. – Alla dessa signaler som jag inte låtsades om. Under flera veckor skrattade jag bort dem, ända tills den dagen kom då jag inte längre kunde skratta åt de längre. Den morgonen då jag vaknade med ett tryck över bröstet, som gjorde att jag inte kunde andas.
Sedan den dagen har jag levt i en evig kamp. Förnuftet bråkade med den delen som ställer alla krav. Energin kämpade mot ADHDn.
-“Jag vill! Jag måste! Ska bara! Det borde jag klara!” Att känna skam när ens största bedrift för dagen är att man ens kom upp från sängen. Det knäppa i situationen att behöva vila i 2 timmar efter att ha tömt/fyllt diskmaskinen. Skuldkänslorna som slår till när sambon kommer hem från jobbet och jag endast har sovit hela dagen. Att jag inte ens orkat att ordna dagens mat. Alla dessa inre krig som utkämpas hela tiden, var dag.
Att det ska vara så svårt att se livet som det är.
När man ser var problemet är, men inte kan acceptera det och än mindre hantera det. Att bränna ut sig, gång på gång, på gång, bara för att man inte kan/vill acceptera situationen i livet.
Flera gånger har jag inbillat mig att allting har blivit bra, bara för att sedan falla på nytt. Det har varit så svårt att acceptera detta nya kapitel i mitt liv.
Att hantera och acceptera livet
Men ändå, just nu känner jag hur livet börjar komma tillbaka. Trots att jag har fått mer energi, känner jag mig ändå som en famlande sengångare. Allting tar extremt lång tid för mig. Och jag blir ändå lätt trött, ofta och hela tiden. Det krävs enorm viljestyrka och planering för att någonting ska bli gjort. Bara detta inlägget har tagit mig nästan 4 veckor att bli klar med. Det känns som att jag skrivit om det minst 300 gånger. Och minsta lilla sandkorn som skaver, så behöver jag vila.
Men! Saker blir gjorda. Jag orkar mer, jag sover bättre och jag lider allt mindre av huvudvärk. Det är en positiv utveckling.
För 4 veckor sedan, när jag började på detta inlägget, var nog den första gången som jag fick insikten om hur jag faktiskt mådde. Och även om jag möttes av en svacka nästan direkt, gjorde det inte lika ont och jag tog mig upp igen. Att skriva hjälpte mig, igen. Och sedan en vecka tillbaka, har jag fått tillbaka hjärtat i mitt målande. Skapandet är inte längre en flykt, utan det är kärlek. Och jag märker att jag sakta, sakta får tillbaka energi och glädje.
Jag vet inte hur eller varför. Men livet börjar se ljust ut igen.
Jag har såklart under tiden försökt hitta olika strategier för mig, som skulle hjälpa mig tillbaka. Men inte en endaste har jag kunnat följa. Eller, jo, förresten, en strategi höll jag mig till, hur svårt det än har varit. Och det är jag så glad för. Denna strategin tror jag ändå kan ha hjälpt mig.
Jag har detoxat mig
Mot alla odds har jag lyckats detoxa mig från sociala medier och telefonen. När jag lämnade nycklarna till lokalen i Halmstad, loggade jag ut från företagets sociala medier och jag la från mig telefonen. Det kanske låter konstigt för dig, men hela mitt liv har under nästan 3 år handlat om att finnas där. Jag har inte kunnat göra något utan att kunna se det som ett inlägg.
Den telefonen styrde över mitt liv. Till och med när jag hade bestämt mig för att pausa från företagandet kom telefonen fram för att skapa content. Hela hela tiden, var enda jäkla dag. Flera gånger om dagen var jag på väg att ta telefonen för att göra uppdateringar. Så fort jag skissade var jag på väg att jag ta flera bilder i processen för att skapa content. Så fort jag kände mig glad ville jag sprida den glädjen. När jag har känt mig nöjd eller missnöjd med en målning ville jag dela den känslan med er. Och så fort jag lärde mig något nytt eller bara ville inspirera, informera eller peppa så var telefonen i handen och skulle skapa content. Problemet är att allt detta gick per automatik, en tvångsmässig automatik som inte vill släppa taget.
Detta är inte friskt. Och det är inte ett liv som jag vill leva.
Livet som bara Zara
För hur mycket jag än älskar att inspirera och hjälpa er, måste jag kunna leva mitt liv som Zara. Och inte endast som företagare. Där måste finnas en balans, och jag hoppas på att kunna hitta den balansen en dag.
Idag har jag inget behov av att skapa content. Jag tycker istället att det är skönt att inte behöva finns till 24/7. Även om jag kan sakna det, så klarar jag mig utan att finns där hela tiden. Helt plötsligt skapar jag för mig. Och oj! Vad mycket man kan få gjort när man släpper ifrån sig telefonen och sociala medier. Och så skönt det är att bara få vara i nuet. Som jag njuter när jag skapar och bara få vara Zara.
Ursäkta mig
Men jag får ändå passa på att be om ursäkt till alla er som försökt att få tag i mig. Jag har inte svarat er och det kommer jag inte att göra. Eller jag kommer inte att logga in på sociala medier, eller svara på sms/samtal. Detta är ännu triggers för mig, som ger mig negativa känslor. Och jag kan inte hantera det i dagsläget. Jag måste fortsätta ta hand om mig själv, innan jag kan finnas där för er igen. Jag hoppas ni har förståelse för detta.
Zaras Färg & Duk
Men nu när vi ändå berör ämnet, att ni försökt få tag i mig. De som har skrivit till mig, har främst frågat vart vi finns och hur man hittar till oss. Så jag kan passa på att svara er här. Hela företaget ligger nedpackat i lådor och så förblir det tills jag känner mig redo att utmana världen. Men, jag tänker inte att stressa fram det. Så, mina och företagets äventyr förblir en hemlighet ett tag till. Mitt fokus ligger just nu på att ta hand om mig själv och hitta en hållbar vardag. Kanske stoppar jag in huvudet lite då och då för att inspirera och peppa er i ert skapande, vi får helt enkelt se. Jag tar var dag som den kommer.
Mitt mål just nu är att njuta så mycket som jag kan och att för första gången på många, många år, verkligen njuta av december och den kommande julen.
♥
Om inget annat vill jag passa på att önska dig en riktigt god jul
♥
Med kärlek,
Bara Zara
♥
